Martin Ingvars “humanism”

November 12, 2009

Idag var det Nationell jämställdhetskonferens på Karolinska Institutet, tema: “fokus på förändring”. Dvs, från teori till praktik.

Dagen avslutades med en “föresläsning” av Martin Ingvar med ungefärliga titeln “om folk är olika kan likabehandling betyda olika behandling?”. En av Martin Ingvars gamla käpphästar är att vissa dolda funktionshinder gör att vissa människor helt enkelt inte klarar av vissa utbildningar och yrken, och att högskolorna istället för att hjälpa dem ska kasta ut dem.

Martin Ingvar gjorde sig lustig över dyslektiker med någon slags oförståelig rappakalja “far ror, mor är rar”. Skrattade åt dem som hade “Ax-dyslexi” vilket var hans egna lilla uttryck för grav dyslexi.

Han uppgav själv att han sagt till studenter att sluta. “Det är egentligen olagligt att säga så men… Jag låter min humanism ta över.” Det är alltså enligt honom så att samhället sviker dessa individer genom att låta dem tro att de ska klara allt.

Jag gick efter ungefär 20 minuter. Då hade klumpen i bröstet blivit för svår att bortse ifrån. Ångrade i efterhand att jag inte skrikit lite innan jag gått om att jag minsann inte tänkte medverka i sånt, och hur hade arrangörerna egentligen tänkt… De hade lika kunna bjuda in Bert Karlsson.

Mitt flyktbeteende blev i alla fall något slags ställningstagande. Det var säkert fler som gick sen, och jag tror säkert att han blev ifrågasatt.

Men jag fattar inte hur man kan bjuda in den gubben alltså. Man kan faktiskt inte släppa en sån sensationalistisk outbildad elitist lös på en jämställdhetskonferens…

“Ungaflickorsommårdåligt” del 2

July 16, 2009

När tidningarna har lite att skriva om kommer artiklarna om hur dåligt de unga mår och framförallt flickorna. Jag tycker att de har sin plats, det jag blir trött på är hur de sällan leder till en djupare diskussion. Vad är orsaken? Vilka konkreta åtgärder kan göras för att motverka detta? Finns det tillräcklig tillgång till behandling? Är det här det samhälle vi önskar?

Jag var själv deprimerad i flera år. Diagnos: Duktig flicka. Etiologi: Samhällets förväntningar koncentrerade och förvridna och gjorda till mina egna. Symptom: Långärmade tröjor för att skärsåren och ärren inte skulle synas. Ångestattacker. Ätstörning.

Jag hade tur som fick bra behandling. Bemötandet på andra håll hade dock kunnat vara bättre. En gång på Vårdcentralen när jag trodde jag hade halsfluss och läkaren fick ett påklistrat leende när jag sa vilka mediciner jag åt. Min första kurator som sa att det bara var tonårsproblem, som att man inte skulle kunna ha en depression bara för att man är i en viss ålder. Skolsköterskan som tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.

Det handlar om att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på. Och trots alla dessa artiklar om hur dåligt unga kvinnor mår ser vårdpersonalen i värsta fall bara en klump hysteriska och väldigt jobbiga patienter. Där har vi nog en hel del historiskt arv att gräva upp och kämpa med.

/h

Vård till gömda är inget ekonomiskt problem!

July 10, 2009

Region Skåne som har subventionerad akutvård (inkl akut tandvård) för gömda flyktingar sedan våren 2008 rapporterar att det har kostat väldigt lite, sammanlagt 310 982 kr hittills, enligt Dagens Medicin.

Förhoppningsvis innebär det att en inte behöver fastna vid ekonomiargumenten i den fortsatta diskussionen om vård till asylsökande och papperslösa, utan istället kan tala om mänskliga rättigheter och etik. Som borde vara viktigare än ekonomi, kan tyckas.

/h

“Ungaflickorsommårdåligt”

July 2, 2009

Har suttit hela dagen i telefon. Har försökt få plats på en specialistklinik för en ung kvinna, hon väger nu 34,3 kg. Med kläder. Och allt annat än att få i henne näring är slöseri med tid, men det behövs kvalificerad vård, inte en vanlig avdelning som försöker så gott de kan. Ringer hennes ätstörningsklinik. De har en plats först i mitten på augusti, hänvisar till psykiatrin. Psykiatrin vill inte ta emot när hon ändå ska flyttas till ätstörningskliniken senare, de hänvisar tillbaka eller till öppenvårdspsykiatrin. Ska en skicka hem någon som har ett BMI på 12,9 och fortfarande går ner i vikt??? Ringer en annan ätstörningsklinik. De håller med om att läget är allvarligt, men kan heller inte erbjuda någon plats förrän i augusti. Jag tittar på intagningskriterierna för akut ätstörningsvård och beställer EKG och en massa labprover, känner mig cynisk och hoppas att det inte ska se bra ut. Men det gör det, patienten uppfyller inte kriterierna för akut vård. Nu vet jag inte vad jag ska göra.

Och jag blir så otroligt förbannad medan jag sitter och ringer runt… Får en tanke att köra min patient till hennes klinik, kedja fast oss vid ingången och vägra gå därifrån tills hon är inlagd. Det pratas och pratas om de stackars unga tjejerna som mår dåligt men när det väl gäller finns ingen vård att få, för det finns inte resurser. Jämför med spelberoende, som framförallt drabbar män, där man har en egen specialistmottagning inriktad på just det. Absolut, den behövs. Men när det handlar om livshotande tillstånd finns det tydligen inte resurser för akut vård. Liksom; Tough shit, girls. På det här området också.

/h

demented gubbs

May 26, 2009

Nu har jag jobbat på en geriatrik i ca två månader. Det finns en massa subtila saker jag tänker på. Som ifall våra manliga äldre patienter får mer uppmärksamhet än våra kvinnliga äldre patienter? Funderar på hur man kan mäta sånt empiriskt på en avdelning där det finns så många olika typer av insatser och funktionsnivåer. Däremot tycker jag att det är lättare att se att de välbeställda familjerna har högre krav på vården, kräver fler utredningar etc. Och i dagens hårda tempo med för många patienter och för lite personal är det svårt att ens hinna reflektera över rättvisan ur patienternas perspektiv.

Sen finns det mindre subtila saker att kommentera. Allt på en skala från irriterande till trakasserier. Låt oss börja i den irriterande änden:

– Jag vet inte hur många av mina patienter, manliga som kvinnliga, som har kallat mig “söt” i olika former och konstellationer.
– Nästa steg på skalan är att säga “lilla du” eller “lilla gumman”. Seriöst! De säger det faktiskt! Ok att jag faktiskt är kvinna och kanske inte ser ut att vara 30. Men skulle de kalla min lika gamla manliga högresta kollega för “lilla gubben”? Jag tror inte det. Fem och ett halvt års läkarutbildning och jag blir kallad lilla gumman. Oftast brukar jag inte säga emot utan låtsas bara som att jag inte hört vad de sagt.

Vid två tillfällen måste jag faktiskt säga att mina manliga gamla patienter har gått över gränserna för de mer vardagligt irriterande kommentarerna till regelrätta trakasserier:

Jag skulle titta på en patients underben för att se om det fanns vätska i vävnaderna. Därför frågade jag lite artigt om jag fick titta på hans ben. Då sa han att han “hellre skulle titta på mina ben”, med ett menande tonfall.

Nästa patient klappade mig på baken när han körde förbi i sin rullstol. Faktiskt! Han gjorde verkligen det! Då sa jag att han inte fick göra så och frågade om han förstod att han inte fick det? Då sa han “Men jag vill”!

Ok. Och vad är anledningen till att jag inte gått till min chef och sagt detta? Vad är anledningen till att jag inte gråtit över det eller känt mig otrygg? De är dementa gamla gubbar! Och då är det plötsligt ursäktligt..? De förstår ju inte riktigt att de inte får. “Det var ju annorlunda förr i tiden.” Tempot är så högt att det stannar där. Vi hinner inte stanna upp och diskutera vad som är hönan och ägget. Beter de sig som de vill för att vi har överseende? Och är det verkligen en ursäkt att samhället var annorlunda förr?

Hur mycket betyder det att de inte längre fysiskt överlägsna, utan fragila och ömtåliga? Och jag, läkaren, träffar ju inte patienterna mer än fem minuter per dag ändå. Det är kanske annorlunda för undersköterskan på äldreboendet som måste ta hand om deras personliga hygien varje dag…

Detta, och mycket mer…

Peace Out!

Ingen skillnad om barn växer upp med homo- eller heteroföräldrar

May 25, 2009

Tips om om en väldigt bra debattartikel av en kursare som gått igenom forskningen om barn som är uppväxta i homofamiljer.

Sökes: Kollega. Testiklar är meriterande.

May 5, 2009

Kursledaren för den valfria kursen i obstetrik och akut pediatrik säger besviket till oss studenter: “Det är en kvinnodominerad kurs, 2 killar och resten tjejer… Så har vi inte haft det tidigare.” Förklara bort att statusen på kursen plötsligt sjönk betydligt?

När vi började den obligatoriska gynekologi- och obstetrikkursen tidigare på terminen frågade kursledarna vad vi ville ägna oss åt i framtiden. Flera tjejer sa att de kanske var intresserade av gynekologi/obstetrik, vilket mötte viss positiv respons. Killarna däremot nästan övertalades att bli gynekologer även om det inte var vad de hade tänkt, för det är ju “tråkigt att det är ett så kvinnodominerat yrke”. Samma scenario på ortopeden eller neurokirurgen som är kraftigt mansdominerade specialiteter (87 resp 91% män, SLF 2008)? Nej. Snarare så att man som kvinnlig student inte passar in i gänget.

Inkvotering av kvinnor brukar vara problematiskt för att man måste ta hänsyn till “kompetens”, men inkvotering av män till läkarutbildningen (sker genom könsbaserat urval vid VHS samt informellt i viss utsträckning vid PIL / intervjuantagningen)  är tydligen bra, även om yrket generellt är mansdominerat för närvarande (59% män, SLF 2008). Och gärna fler män i kvinnodominerade specialiteter – det minskar “kacklet”!

Vad ska en göra för att vara önskad som kvinnlig läkare? Hur kan manliga läkare slippa den påtvingade “tuppen i hönsgården”-rollen? Återstår att välja en specialitet med stort rekryteringsbehov så att man kan bli uppskattad som individ.

/h

Läkarförbundet tar ställning för klimatfrågan!

April 23, 2009

Läkarförbundet är tydligen värsta klimataktivisterna enligt senaste Läkartidningen. Vilket är himla bra, med tanke på att de förändrar vår yrkesroll, de sjukdomar vi kommer att möta, nya epidemier och så vidare.  Läkarförbundet har påverkat WMA. World Medical Association att anta skrivelser om klimatet som uppmuntrar läkarförbund runt om i världen att trycka på regeringar att överföring av hälsokunskap till fattiga länder ska bli en del av ny global klimatöverenskommelse, den som ska tas i Köpenhamn december 2009. Dessutom bör läkarförbunden påverka sina regeringar att anta bindande mål för utsläppsbegränsningar vid förhandlingarna i Köpenhamn.

– Förhandlingarna kommer inte att gå i lås om inte de fattiga länderna får någon kompensation i form av ekonomiskt stöd och tekniköverföring. Det vi har tillfört är att även hälsokunskap ska överföras. Det är de fattiga länderna som kommer att drabbas först av klimatförändringens negativa hälsoeffekter, som epidemier, förorenat vatten och naturkatastrofer, säger Lars Nevander, barnpsykiater i Lund och ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse till läkartidningen.

Heja Lasse och Läkartidningen!

Läs även om detta på klimataktion, Läkartidningen

Sexuellt trakasserad av barnmorskorna

April 22, 2009

Kursen i gynekologi/obstetrik har förutom de rosa och ljusblå knappnålarna på förlossningsavdelningen (för varje nyfött flicke- eller gossebarn) varit relativt förskonad från uttryck av heteronormativitet. Vi har visserligen inte pratat om sexualitet alls och så värst många positiva exempel på bra undervisning finns det ju inte, men det hade jag inte förväntat mig heller. Jag har varit positivt överraskad av bristen på bottennapp. Tills idag.

Dagen spenderades på en barnmorskemottagning i innerstaden där det vid varje undersökningsbrits hängde en lapp med skrönor om vilka tecken som talar för att fostret är flicka respektive pojke, som att flickfoster gör att mamma tappar skönhet medan pojkfoster gör magen toppigare. De fem-sex barnmorskorna på plats var alla vita kvinnor i medelåldern och jag var för dagen ensam läkarstudent på plats. Under förmiddagsfikat var stämningen uppsluppen och trevlig, vi skojade och skrattade ihop och jag tyckte det var riktigt trevligt. Kanske skämdes någon av barnmorskorna lite då hon sa “oj, så fnittriga vi var idag!” varpå en annan fyllde i “ja, det är nog bara för att vi har en kille med oss!” varpå allmänt fnitter och kvitter fyllde fikarummet. Jag började känna mig lite illa till mods och letade efter en bra replik i tankarna när den tredje sa “snälla, kan du inte ge oss lite sexuella trakasserier?” och den första fortsatte “snälla, snälla?”. Allt jag fick ur mig blev bara halva stavelser och jag fattade inte riktigt vad som hade hänt innan samtalet gled vidare på något annat spår. Resten av fikastunden satt jag tyst. Någon timme senare, efter att ha kastat i mig min lunch avskiljt från de andra, skyllde jag på att jag behövde plugga och åkte hem.

Det var ju de som utsatte mig för sexuella trakasserier! Jag blev degraderad till att enbart få ha en position som det kön de såg mig som och vara deras för dagen uppiffande objekt. Herregud, de kunde ha varit min mamma allesammans, hur kan de ta sig rätten att sexualisera mig?

Jag tänker ändå att personer som arbetar med kvinnor som patientgrupp och frågor kring kropp, sexualitet och barn borde få någon sorts uppfattning om maktskillnader i samhället och genusstrukturer. Tyvärr känns det snarare som att barnmorskor ofta befäster rådande normer och vill behålla ett slags mystik kring moderskap och kvinnlighet, t.ex. genom kommentarer som “vi kvinnor känner på oss när..”. Den aktuella mottagningen skulle behöva en grundkurs i makt och normer kring kön och genus, vilket säkerligen stora delar av Sveriges barnmorskekår också skulle må bra av att få.

Finns det feministiskt medvetna barnmorskor? Det måste finnas – hoppas ni orkar kämpa! Finns någon mottagning/klinik där det arbetas med genus och heteronormativitet? Jag blir gärna positivt överraskad!

I Sverige har vi inte tvångskastrerat folk sedan… 2014?

April 2, 2009

Vi som har skrivit detta heter Kai Bergendal, Axel Grönqvist och Arawn Repka. Vi är transaktivister.

Denna text handlar om transfobi, om könsnormer och om några makthavande tänkares önskan om att hålla ordning i könsleden. Det handlar om kroppar, biologi, vem som har rätt att skaffa barn och på vilket sätt. Det handlar om en seriös statlig utredning som på allvar menar att det är skäligt att tvinga människor till kastration för en juridisk procedurs skull.

1972 var Sverige ett av de första länderna i världen som stiftade en lag som gav transsexuella personer möjlighet att ändra juridisk könstillhörighet, lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Samhällsklimatet var då ett helt annat, vilket färgar hur heteronormativt och transfobiskt lagen är skriven.

Lagen har varit i stort sett oförändrad sedan dess, trots upprepade försök till förändring från riksdagsledamöter. Förra regeringen gav år 2006 i uppdrag till en utredare att se över de fyra krav som ställs för ändrad könstillhörighet, nämligen 18 års åldersgräns, svenskt medborgarskap, civilstånd som ogift samt sterilisering.

Uppdragsgivarna ansåg att lagen var otidsenlig, på grund av ändrad familjerätt och attityder i samhället, och därmed behövde ses över. Utredningen skulle se över lagens utformning och i detta arbete anlägga ett genusperspektiv. Våren 2007 kom utredningens förslag till ny lagstiftning, SOU 2007:16.

Trots politikernas goda vilja åstadkommer utredaren en inte bara dåligt genomförd utredning utan presenterar även förslag med motstridiga argument. Ett exempel är att de i ena stunden uttrycker att ett krav på sterilisering är hemskt och inhumant och föreslår att det tas bort, för att i nästa stund föreslå att kravet ersättas med ett hårdare krav, kravet om borttagandet av könskörtlarna. Det vill säga kastrering.

En annan ogenomtänkt argumentation i utredningen handlar om sparandet av könsceller. Enligt det nya lagförslaget skall transsexuella ges möjlighet att spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna bli biologiska föräldrar i framtiden. Idag ges ingen den möjligheten eftersom sterilitetskravet i dagens lag tolkas så att inga könsceller får finnas sparade. Även om det blir tillåtet att frysa ner ägg eller spermier är det dock få som kommer kunna använda dessa för att skaffa barn. Surrogatmödraskapet är förbjudet i Sverige och det leder till att enbart en transsexuell kvinna som lever med en fertil kvinna kan använda sina spermier för att bli förälder. Här behövs alltså fler lagändringar för att ge transsexuella reella möjligheter att bli biologiska föräldrar.

Utredarna har också målat in sig i ett cirkelargumentshörn om kastreringskravet och 18-års åldersgräns för ny juridisk status. Det ena påfundet legitimerar det andra. De vill fortfarande inte tillåta fastställelse av ett nytt juridiskt kön för barn under 18 års ålder, eftersom det skulle ställa krav på irreversibel kirurgi i och med kastreringsingreppet. Detta anses som ett för stort beslut att fatta för någon under 18 år. Vad de inte kommer ihåg är att det är de som hittat på kravet av dessa irreversibla åtgärder. Utan juridiskt krav på kastrering behöver ingen irreversibel åtgärd genomföras av medicinska skäl.

I likhet med argumentationen för tvångssteriliseringar i Sverige på 30- och 40-talen förordas en skenbar frivillighet. Utredaren uttrycker som försvar till kastrationsförslaget att många ändå vill genomgå proceduren. Att hoppa från en frivillig åtgärd som många väljer, till att påtvinga alla det är stort. Vissa transsexuella personer varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde absolut vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt för deras kroppar. Och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

Det kanske verkar som en rättvis tanke, att eftersom alla män inte kan föda barn ska ingen man få göra det. Precis som i frågan om insemination för två kvinnor som lever tillsammans. Där får man inte testa att göra båda kropparna gravida samtidigt, det vore att få försprång framför alla de som lever tillsammans en biologisk kvinna och en biologisk man, eftersom det då bara finns en kropp att inseminera. Behöver de olikkönade parens rättigheter och privilegier skyddas så mycket att vi inte kan utgå ifrån vad som är möjligt, istället för vad som på pappret verkar rättvist? Det verkar också som att utredaren tycker att viljan att föda barn är något heligt kvinnligt, och tyder på att man inte är tillräckligt transsexuell som man om man vill föda barn. Att vilja skaffa barn är, om något, en mänsklig drift som många människor har, och då skaffar man väl barn på de sätt man kan. En man som ska föda barn i Sverige lär ha det svårt nog genom hela mödravårds- och kvinnoklinikssystemet, bara för att han i varje möte med det måste gå emot sin könsidentitet. Istället för att straffa honom ännu mer, borde man underlätta genom att utveckla systemen och exempelvis språket till genusneutralt. För tro mig, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas män i Sverige som föder barn och kvinnor som är biologiska pappor. Det kan ingen lag hindra helt, och det bör heller inte vara lagens syfte. Lagen bör istället utformas utifrån verkligheten med syfte att skapa möjligheter för alla föräldrar att utöva sitt föräldraskap och vara inkluderade i de gemensamma juridiska systemen.

Vi hoppas på att bli glatt överraskade, och känna igen många av våra tankar i propositionen, som enligt Göran Hägglund ska läggas av regeringen i vår. Istället för att argumentera för tvingande kroppsliga ingrepp som Regeringsformen, det vill säga grundlagen, förbjuder kan inspiration hämtas från Storbritannien eller Spanien som är de europeiska länder som har stiftat nya lagar på området under 2000-talet. De väljer en helt annan väg och ställer inga krav på kirurgi för att personer ska kunna ändra juridisk könstillhörighet. Dessa lagar har tillkommit för att underlätta för människor att leva sina dagliga liv i sitt genus. Lagen blir på det sättet skapad för människorna och utifrån hur de lever, och inte för att upprätthålla lagen själv och en förlegad samhällsordning som skapar hinder.

Kai Bergendal, genusvetare

Axel Grönqvist, läkarstudent

Arawn Repka, genusföretagare

Skriv på namninsamlingen!

Gå med i facebookgruppen!


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.